stephaniehansson.blogg.se

Hej på er, ni som faktiskt fortfarande klickar er in på denna blogg!
Mycket har hänt de senaste 2 månaderna, och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Saker och ting har ändrats sedan det senaste inlägget, och jag ska i detta inlägg försöka göra er updaterade på vad som händer i mitt liv just nu.

Man kan säga att hela denna historien började i slutet av juli i sommras. Jag träffade (tack vare min fina vän Victoria) en person som kom att ändra mina planer på hur mitt liv som nybliven student skulle se ut, och denna person heter Sebastian och är idag min älskade pojkvän. Han bor strax utanför Oslo (alltså i Norge) och eftersom vi var kära och jag drömde om att flytta hemifrån och klara mig själv, bestämde jag mig för att göra ett försök till att flytta till Norge.
Jag sökte jobb som en galning via nätet och mailade ut hundratals CVn i hopp om att någon skulle höra av sig, men ikke. I samma veva reste jag över till Norge för att hälsa på Sebbes familj för första gången och då passade jag även på att söka ännu mer jobb och försökte boka in mig på arbetsintervjuer, men då jag inte hade många dagar på mig, fick jag resa hem igen utan framgångar. Väl hemma i Sverige igen fortsatte jag att maila CVn tills jag en dag bara gav mig fasiken på att jag skulle fixa ett jobb i Norge, så jag reste över till grannlandet igen och Sebbes familj var så gulliga och tog emot mig med öppna armar. Dom lät mig få stanna hos dom ett tag tills jag hittat ett jobb och boende och denna gången såg jag verkligen min chans att lyckas, så jag körde på.
Efter 3 dagar fick jag ett jobb som aupair hos en familj i samma kommun som Sebbe och började omgående.
För att göra en lång historia kort flöt jobbet som aupair på i nästan 2 veckor tills föräldrarna berättade för mig att dom hade ångrat sig och inte behövde en aupair. Fullt förståeligt då deras barn faktiskt var 10 och 12 år och klarade sig alldeles utmärkt själva. Så man kan säga att jag fick "sparken" och fick flytta tillbaka till Sebbes familj.

Bloggen ödelades
Det var här jag slutade blogga då mitt självförtroende sjönk till botten. Jag tänkte "jaha, så gick det med denhär planen, det blir väl att ge upp och åka hem till Sverige igen". Men morgonen efter när jag vaknade hade jag ny kraft och bestämde mig för att nu jävlar. Och för att behålla den känslan av "jäklar anammat" var jag tvungen att hålla mig fokuserad. Jag slutade skriva i bloggen och berättade inte för någon att saker och ting typ gick åt helvete för att undvika frågor som "vad ska du göra nu då? Kommer du hem till Sverige? Hur ska du klara dig?" osv. För jag vet att det hade gett mig sämre självförtroende, hemlängtan och värst av allt, få mig att ge upp.
Så jag höll det för mig själv och jobbade mig uppåt dag för dag igen.

Jobb - check!
Ett par dagar senare blev jag kallad på intervju på ett stort lågprisvaruhus i Oslo och jag var verkligen peppad till tusen. Dethär var min chans typ, kände jag. Intervjun kändes bra och dagen efter fick jag beskedet om att jag fått ett heltidsjobb där! Jag blev SÅ glad! Då jag blev placerad på ett nyöppnat varuhus som fortfarande är under uppbyggnad, var det en hel månad kvar tills min första arbetsdag, så jag fortsatte söka jobb för att hitta alternativ eller bara ett tillfälligt jobb tills dess. Redan dagen efter blev jag kallad på intervju och provjobb i en klädesbutik i ett stort shoppingcenter och fick genast jobbet. Så jag jobbade i klädesbutiken i nästan 3 veckor och hann bli erbjuden ett heltidsjobb även där, men jag tackade nej då jag inte gick med på vissa avtal och arbetsförhållanden.

Bostad - check!
Under min sista arbetsvecka i klädesbutiken blev jag även kontaktad av 2 personer som har ett rum ledigt i sin lägenhet i centrala Oslo. Jag svängde förbi på en visning och blev helt kär i lägenheten, men det var fler som var intresserade och dom som bodde där skulle höra av sig om vem som fick flytta in dit med dom. 2 dagar senare ringde för att säga att dom valt mig! Lycka!! Så nu har vi skrivit på kontrakt på lägenheten!
Den 1:a november är ett heligt datum för mig, det är nämligen dagen då jag får nycklarna till lägenheten OCH börjar första dagen på Europris (som varuhuset heter).

Hem till Sverige
Så eftersom allt är fixat och klart, åkte jag i onsdags över till Sverige för att packa mina sista saker, säga hejdå till nära och kära och sedan flytta. Jag befinner mig alltså i Sverige nu och har hittills haft det hur kul som helst med mina älskade vänner och min älskade familj och jag känner verkligen att jag får samla kraft nu inför flytten och det känns jättebra!
Sebbe kör även över till Sverige nu på torsdag då han ska delta i en simtävling i Väsby, så snart får jag även träffa honom (tur det, för jag saknar honom otroligt mycket!) och på söndag vinkar jag alltså hejdå till Sverige och bilar tillbaka till Oslo tillsammans med min älskade.

Puh. Fick jag med allt nu? Så nu vet ni vad som händer i mitt liv och jag kan säga att det känns så konstigt och främmande samtidigt som jag känner mig sjukt förberedd och taggad då jag velat flytta hemifrån sedan jag var typ 12, haha. Just det att jag ska sköta min egen ekonomi, handla mat, jobba och helt enkelt ansvara för mig själv känns på något sätt så himla spännande och faktiskt befriande. Jag kommer kunna göra exakt vad jag vill, bestämma vad jag ska äta, vad jag ska prioritera, vad jag ska gör när jag inte jobbar... allt. Jag blir typ... vuxen. Kan man säga så? haha. Jag kommer hursomhelst behöva agera vuxet och ta ansvar över mig och mina beslut och handlingar.

Till familjen Wigström
Jag tror dethär kommer gå bra och jag är sjukt glad över att jag lyckades göra dethär, men jag skulle aldrig, ALDRIG klarat det utan all hjälp jag fått utav Sebbes familj. Dom var där för mig och stod ut med mig under hela tiden jag var i Norge. Gav mig råd när jag behövde det, fick mig att tro på mig själv, hjälpte mig när jag hamnade i knipa och behandlade mig verkligen som en i familjen.
Jag kan inte tacka er nog och jag hoppas ni förstår hur mycket eran hjälp har betytt för mig och min väg hit. Jag kan (och ska) bjuda över er hem till mig på middag någon kväll och det kommer ändå inte vara ett tack nog, för så många middagar ni bjudit mig på under 2 månaders tid, kan jag bara slänga mig i väggen ;) Nej men helt seriöst, Tack. Verkligen. Utan er hade jag inte klarat dehär.

Det finns inte mycket mer att säga nu. Jag väntar bara in den 1:a november då mitt nya liv börjar och som jag ser fram emot den dagen.... ni vet hur det brukar låta; den som väntar på något gott... ;)

/S.H