stephaniehansson.blogg.se

Hej, eller vad man nu ska säga. Jag har ju inte bloggat på ett tag nu, och mycket har hänt sedan dess. Idag är det exakt en vecka sedan jag kom tillbaka till Oslo från Thailand, men det är även exakt en vecka sedan jag och Sebastian bestämde oss för att göra slut. Jag vill inte gå in på detaljer om vad som var orsaken till vårt val, men sammanfattningsvis kan jag säga att vi inte kunde vara tillsammans i nuläget pga för mycket distration såsom tidsbrist och framtidsprioriteringar som gjorde förhållandet lidande. Och jag ska inte ljuga, det gör ont. Inte konstant, jag har underbara vänner som stöttar mig och jag försöker fortsätta trampa frammåt som vanligt, men det är inte så lätt. Ibland önskar jag bara att det är en mardröm, och att när jag vaknar ska allt vara bra igen. Men varje morgon jag vaknar tvingas jag att inse verkligheten. Att behöva koncentrera sig på att inte tänka på det känns som att bli tillsagd att gå frammåt utan att få lyfta fötterna. Ett jävla tragglande.



En fråga som dykt upp flera gånger är "ska du flytta tillbaka till Sverige nu då?". Och svaret är nej. Jag flyttade för att jag ville. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte alls var för Sebastians skull, för självklart hade vårt förhållande en viktig roll i mitt beslut. Men att flytta hemmifrån är något jag velat i många, många år, Och när jag äntligen är påväg att lyckas tänker jag inte låta det rinna ur händera på mig för att något sådanthär händer. Jag är starkare än så och tänker bevisa det för mig själv. Att inte vara ihop med någon betyder inte att man är ensam. Man är i ett förhållande med sig själv, och det är exakt det jag behöver just nu. Veta vem jag är och vad jag vill. För om det finns någon jag måste stå ut med hela livet, så är det mig själv.

/S.H